Pappamånaderna har gjort succe i Netsurvey

Idag skriver SvD om hur mycket lättare det har blivit för pappor att ta föräldraledigt de senaste tio åren. Det kan jag skriva under på. 1995 tog jag ett halvår pappaledigt. Jag hade en bra chef som inte protesterade på något sätt, men det kostade karriärmässigt. Jag och en kvinnlig kollega hade drivit en ovanligt lyckad strategiprocess tillsammans. Under min pappaledighet fick hon en befordran för det arbete vi hade gjort tillsammans. När ”racet gick” var jag inte på plats.

Samtidigt kom min dåvarande fru tillbaka efter ”bara” sex månaders mammaledighet. Det fick många att höja på ögonbrynen. Här såg de en kvinna som tänker vara närvarande på jobbet. Hon lämnade en assistenttjänst och kom tillbaka till en tjänst som chef över 18 personer och ansvar för en skadeportfölj på drygt 4 miljarder kronor. Jag tyckte det fanns en rättvisa i att barnledighet sker på beskostnad av karriären även för män. Att kvinnor halkade efter i karriär- och löneutveckling berodde då på att de tog nästan all barnledighet.


Som SvD skriver har de två pappamånaderna gjort att det numera är förväntat att både mamman och pappan ska ta ut ledighet. Pappamånaderna är inget annat än en politisk succé.
Riktigt kul blir det när vi tittar på barnledighetsuttag och vård av barn per kön i Netsurvey.

VAB respektive Föräldraledighetsuttag i Netsurvey

	Män	Kvinnor	Män	Kvinnor
2006	65%	35%	50%	50%
2007	50%	50%	53%	47%
2008	67%	36%	36%	61%
2009	56%	44%	78%	22%

*2009 är förstås inte klart än, men det är helt klart ännu ett år då Netsurveys män tar ut mer tid med barnen än vad Netsurveys kvinnor gör.

Det här tycker jag är en verkligt bra siffra för att beskriva dimensionen jämlikhet i en organisation. Mycket av jämställdhetsfrågorna löser sig på ett nästan magiskt sätt i en organisation där männen tar ut lika mycket barnrelaterad ledighet som kvinnorna. Vård Av Barn följer t.ex. med som ett brev på posten när det går lika bra att pappa stannar hemma med det sjuka barnet. Så har det blivit hos oss. I Netsurvey känns det t.ex. otänkbart att någon skulle tveka att befordra en ung kvinna för att hon kommer få barn. Statistiskt sett är ju risken större om man befordrar en ung man. Tryggast är att befordra en äldre kvinna. Med fler kvinnor i ledningsgruppen krossas glasväggen och eventuell bastukultur. Då blir det också omöjligt att behålla osakliga löneskillnader.

Om barnledigheten är nyckeln till så mycket av vår jämställdheten, vad kan då en organisation göra för att nå Netsurveys statistik? Ett förslag är att ersätta skillnaden mellan barnledighetspengen i max 9 månader. Då gynnar man delning av barnledigheten. Istället har många kvinnodominerade arbetsplatser (som staten, t.ex. DiskrimineringsOmbudsmannen) en liknande ersättning i 18 månader. Därmed bidrar man till att befästa de traditionella rollerna.