Det tror jag inte på!

"Det tror jag inte på", är en vanlig reaktion på gårdagens artiklar (DN, di.se, dagens ps, tidningenchef.com) om att lönen inte påverkar motivationen. Jag förstår dem. När jag gjorde analysen mellan lön och motivation förväntade jag mig ett samband. Jag tänkte att jag skulle kolla om sambandet blev svagare vid någon viss lönenivå. När det visade sig att det över huvud taget inte fanns något samband så blev jag jätteförvånad.

Men ju mer jag läst på om ämnet, desto mer såg jag samma mönster. Många forskare har gjort samma upptäckt och nästan alla har varit lika förvånade som jag. Faktum är att jag inte har hittat några välgjorda studier som visar på ett signifikant samband.

Sen dess har jag pratat om det här med folk jag träffar. I torsdags satt det några gatustädare på paus vid Humlegården, så jag frågade dem vad som motiverar dem. "Lönen" svarade de genast.

Då frågade jag varför de forsätter jobba med ett av stans sämst betalda arbeten. "För att det vi gör syns", svarade en då. "Vi gör nytta", sa en annan, "Utan oss skulle Stockholm se för jävligt ut". Jag kan inte annat än hålla med. Deras arbete är viktigt. Utan dem skulle till exempel väldigt få turister komma till Stockholm.

Samma sak sa några målare som jag pratade med på tåget hem från Oslo för några veckor sen. Det första svaret är lönen men ju merman frågar desto tydligare blir det att det första svaret var helt fel. Deras ögon lös när de talade om känslan av att lämna en riktigt snygg entré efter sig. Lönen får dem att gå till jobbet, men de motiveras av estetiska värden.

Varför nämner jag då gatustädare och målare? Jo, de tillhör de yrkeskategorier jag hade förväntat mig skulle vara mest lönemotiverade. Min analys har hittills inte gett något som helst stöd för den fördomen. Städarna verkar vara lika lite lönemotiverade som ledningen i samma företag.

Jag tror vi måste lära oss att skilja på "vad jag vill ha" och "vad som motiverar mig". Hög lön är oundvikligen något vi alla vill ha och eftersträvar. Däremot gör det inte att man uppskattar jobbet. Igår tömde jag t ex komposten på landet. Det är ett riktigt skitjobb och inte något jag gillar, men jag gör det för tillfredställelsen av att ha gjort något som är helt nödvändigt. Om jag skulle få betalt så skulle jag inte uppskatta det mer för det.

Samma invändning kommer amerikaner alltid med när jag berättar att jag betalar 55 procent i marginalskatt och att vi dessutom har ett generöst system med socialbidrag, hyresbidra osv för den som inte har jobb.

"Varför jobbar någon i Sverige?", brukar de fråga. Svaret är nog att det inte är för pengarna vi jobbar. En dagisfröken på min sons dagis förlorade på att jobba, eftersom hon då blev av med flera bidrag. Ändå jobbade hon. På 1980-talet betalade min egen pappa 85 procent i marginalskatt. Trots det jobbade han både hårt och långa veckor. Plikten räcker inte som förklaring. Istället tror jag att han motiverades av samma faktorer som vi ser i alla våra mätningar: tillfredställelsen av att göra något bra och att det uppmärksammas, delaktighet och kontakten med kollegor.